Living Like A Kohlmann ;)

Nu måste jag ju skärpa till mig lite med bloggningen, det som ändå är så kul.
Casperpojken hostar och hostar här hemma, häromdagen var han och röntgade lungorna eftersom han bara sov här hemma, hade feber och inte alls var sig själv. Dessutom hade han spytt så från att tro magsjuka till influensa till lunginflammation så fick vi veta att det var någon form av influensa han har åkt på. Om han inte har slutat hosta om 2 veckor (har redan hostat över en månad) så ka vi komm tillbaka igen och undersöka det vidare.
Amanda är inne i en riktigt trevlig minitonåringsfas där hon ignorerar allt vi säger och kanske på sin höjd svarar oss med en blick och sedan göra det på nytt för att visa att det inte är vi som bestämmer... galen unge.
Isabella är den friskaste och enklaste här hemma just nu, och det känns ju lite småkomiskt eftersom det är hon som är mest speciell. Det känns verkligen som att även hon har landat i diagnosen/märker att vi förstår henne på ett helt annat vis och det känns bra. Hon ska den 6:e februari tillbaka till Växthuset i GBG för ny koll, hon längtar som en tok efter doktor Annika.

Igår var för övrigt hon, Casper och jag inne på kappahl och handlade en ny klänning till henne... för hela 4 kronor! Jag hade fått hem en 25% rabatt på valfritt barnplagg-kupong och dessutom en värdecheck på 100 kronor för att jag drar mitt kappahlkort varje gång jag handlar och tydligen handlat en del, så klänningen fick vi som sagt betala 4 kronor för. Det tyckte jag om

God Jul och Gott nytt år va?
Kort uppdatering för att säga att vi lever, trots att jag fått hypotyreos, Casper har utvecklat förkylningsastma och förkylningarna aldrig tar slut ;-)
I år ska alla drömmar slå in!

... precis så som vi ville! Lillstumpan har inget hjärtfel alls tack gode gud.
Visst var hon lite rädd för den där manicken som doktorn drar över bröstkorgen när han gör ultraljudet men det släppte nästan på en gång när hon väl hade känt att den inte gjorde ont. Hon tyckte det var jättekul att titta på datorskärmen på sitt hjärta.
Efter ultraljudet (som faktiskt tog ganska lång tid - och samma läkare som gjorde hjärtultraljud på Casper när han låg på neo) så skulle dom ta ekg och då fick hon 10 plåsterlappar typ på överkroppen som dom fästa sladdar i för att kunna mäta. Dessa satt fast ordentligt och var inte bara att rycka av som vanliga plåster direkt. Och eftersom Isabella är livrädd för plåster så var det ju ännu trixigare. Men vi fick av dom på kvällen trots en del gråt...

Lillfisen Casper fick för sig att säga sitt första ord under undersökningen oxå. Skitunge.
Amanda stod med ryggen mot honom och tittade på "Det regnar köttbullar" som vi hade med oss och Casper satt i Peters famn och vrålade för fullt (glatt skrik mot Amanda alltså). Peter sa till Amanda att han trodde att Casper pratade med henne varpå Amanda vänder sig om och hoppar fram mot Casper och börjar busa.
Casper svarar med att skratta och säga: Amanda!

Vad hände med mamma och pappa? Så som jag har tränat honom att säga mamma!

Igår kom det. Brevet som jag både längtat efter och fasat över.
Kallelsen för Isabella.

Den 8:de november ska hon till Borås för att träffa läkare och göra en hjärtundersökning. De undersökningar som kan bli aktuella:

* Väga och mäta barnet
* Blodtryck mäts. En manschett sätts runt barnets överarm och pumpas upp en kort stund, det kan spänna lite.
* Läkaren lyssnar noggrant på barnets hjärta med stetoskop på flera ställen; på rygg, bröst och uppåt halsen. Känner på magen och på pulsen som bland annat kan kännas i ljumskarna och på handlederna.
* EKG (elektrokardiogram) är ett sätt att undersöka hjärtats funktion. Vi sätter på elektroder (plåsterlappar med sladdar) på barnets bröstkorg, armar och ben. Barnet måste ligga stilla ungefär en minut. Under tiden kommer resultatet ut på en skrivare.
* Ultraljud. Görs för att få en uppfattning om hur hjärtat ser ut. Läkaren för en mikrofon över bröstkorgen, ljudvågorna blir till en bild som kan ses på en TV-skärm samtidigt som undersökningen utförs (jämför ultraljud för gravida).


Jag är livrädd. Livrädd för att dom ska hitta något, för att dom ska säga att hon inte kommer kunna leva. Livrädd för att förlora henne.

Jag VET att det i regel inte är några allvarliga hjärtfel, dom är dessutom enkla att åtgärda om dom överhuvudtaget behöver åtgärdas redan nu. Dessutom tror jag inte att Isabella har något hjärtfel eftersom jag tror att det redan borde upptäckts men att det ändå är bra att kolla upp det. Risken är ju trots allt ganska stor (1 av 4 turnerflickor har hjärtfel).

Men helt ärligt, jag kan inte tänka rationellt just nu. Det enda jag tänker på är hur rädd Isabella är för läkare och sjukhus. Hur oerhört jobbigt det kommer vara för henne att bli undersökt. Jag har försökt förklara för henne vad som ska hända (stod på lappen att förbereda barnet är bra) men det enda som sker är att hon får panik och skriker att hon vill att Casper ska till doktorn, inte hon.

Det är ju min lilla flicka vi pratar om, jag kan inte ens tänka mig ett liv utan henne. Tänk om något händer henne?

Peter tycker att jag googlar på tok för mycket. Jag tycker att kunskap är makt och ju mer jag är förberedd desto bättre kan jag ta det. Jag är dessutom inte dum, jag vet att allt inte stämmer in på henne och jag utgår absolut inte från det värsta. Men jag vill vara förberedd, påläst.

Idag är jag arg på syndromet. Jag vill inte att hon ska ha en kromosomavvikelse. Jag vill inte att hon inte ska kunna få biologiska barn, att hon måste åka på massa koller hos läkare och att hon har högre risk för att få vissa sjukdomar. Jag vill inte under några omständigheter att hon ska behöva ta sprutor, känna sig annorlunda eller ens behöva acceptera hur hon är. Som mamma vill jag att hon ska vara hel. Jag vill inte att den där ena könskromosomen saknas. Jag är arg eftersom det var jag som gjorde henne, och uppenbarligen gjorde jag henne inte rätt.

När alla barn äntligen slutat hosta så tar jag upp det på allvar tydligen. Hostat konstant i natt och vid vissa tillfällen hade det inte förvånat mig för fem öre om lungorna hade hängt med upp vid nästa hostning. Blä vad det kliar i halsen. Jäkligt frustrerande när man känner att om man börjar hosta så kommer man inte kunna sluta. Och ändå kan man inte undvika det...

Men hellre jag än dom, faktiskt. Riktigt jobbigt när barnen är sjuka.

På torsdag är det tänkt att jag och Peter ska på bio. Snällaste Nilla och Sandra ska komma hit och finnas här hemma ifall något av barnen skulle vakna (jag och Peter åker alltså när dom lagt sig för kvällen). Och den 18:de ska jag på bio med Peters kusin. Ska oxå bli kul!


Just nu ligger Amanda på golvet framför barnprogrammen, Casper ligger på golvet och sprattlar och har sig och Isabella sover fortfarande med Peter. Idag är det förskola för flickorna, och ja nu får det vara förskola för båda flickorna.
Amanda har ju inte velat gå på ett tag nu och vi har tänkt att det säkert beror på att Casper kommit och att hon kanske vill känna att hon hinner få tillräckligt med uppmärksamhet med. Men hon har blivit helt omöjlig på senaste. Hon får raseriutbrott för allt och skriker och kastar saker. Omöjlig. Hon vill inte göra något annat än sitta hemma och blir skitsur bara vi ska gå till affären och man får typ släppa med henne för hon vägrar att gå. Vi tror utan tvekan att hon behöver bli stimulerad mer och uppenbarligen får hon inte tillräckligt hemma. Dessutom, i torsdags när vi var på möte på förskolan om Bellaplutt så var Amanda tvungen att stanna kvar med de andra barnen på sin avdelning, något hon INTE ville. Men när vi kom tillbaka 40 minuter senare så ville hon inte under några omständigheter gå hem utan hon höll på att få ett utbrott för att vi inte kunde stanna längre.
Jag tror ju hon har kul bara hon kommer dit och jag faktiskt försvunnit. Men tänkte stanna kvar några minuter idag så jag ser att hon kommer in i leken innan jag drar hem.

Nu ligger megamannen där borta och storflinar åt mig så måste dit och pussa på honom!