Living Like A Kohlmann ;)

Maybe it's intuition
But some things you just don't question
Like in your eyes
I see my future in an instant
And there it goes
I think I've found my best friend
I know that it might sound more than a little crazy
But I believe

I knew I loved you before I met you
I think I dreamed you into life
I knew I loved you before I met you
I have been waiting all my life

There's just no rhyme or reason
Only this sense of completion
And in your eyes
I see the missing pieces
I'm searching for
I think I've found my way home

I know that it might sound more than a little crazy
But I believe

I knew I loved you before I met you
I think I dreamed you into life
I knew I loved you before I met you
I have been waiting all my life
(add the whos here)

A thousand angels dance around you
(and the whos here)
I am complete now that I've found you
(and the whos here)

I knew I loved you before I met you
I think I dreamed you into life
I knew I loved you before I met you
I have been waiting all my life
(and the whos here)

Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥ Jag älskar dig ♥

♥ Jag älskar dig ♥

Vi pratade ut igår. Det känns bättre. Vi båda är överrens om att vi orkar försöka en gång till men dem senaste tre veckorna har tärt något enormt på båda två så vi vet inte hur mycket mer vi orkar. Som jag känner just nu så är det nu det får brista eller bära.
Jag vill vara med Peter. Jag vill att det ska fungera. Jag behöver honom.
Men jag klarar inte av hur mycket mer som helst, jag orkar inte bli sårad mer. (och jag vill definitivt inte såra honom mer!)

Jag behöver hans stöd nästa vecka, för nu är det ofrånkomligt. Jag måste gå igenom det nästa vecka. Jag måste satsa på förhållandet och båda delarna finns det inte energi till.
Men det kommer vara sjukt tufft fram tills måndag. Jag får försöka stå ut. Imorgon kan jag gråta för då ska barnen till Pierre, men på lördag då? Hur ska jag kunna låta bli att gråta framför barnen när allt vi kommer ha att göra är att tänka.

Jag är glad att Peter har saker inplanerade i helgen, han behöver det. Jag är dock inte alltför glad över att gå igenom all väntan själv. Men det viktigaste får lov till att vara att han följer med mig på onsdag.

Idag ska vi till KappAhl och hälsa på Nilla som praktiserar. Därefter går vi nog in på biblioteket en stund och läser lite böcker. Ikväll har jag teater och det lääääängtar jag som en tok efter. Teater är och har alltid varit mitt liv. Nu utgör det dock inte lika stor del längre eftersom mina flickor stulit den största delen av mig.

If you need to crash then crash and burn your not alone.
Tack Sandra, tack.

Cause every choice is a new mistake
Every turn every step I take
To escape from your memory
Seems impossible for me

I run away but I can’t let go
I said I don’t but I need you so
Every thought in my head says no
But I can’t let go
And everywhere all I see is you
I don’t care what I have to do
I’m a mess and it starts to show
But I can’t let go

Tänk vad folk ställer upp för en. Jag vet inte hur många som erbjudit sig att finnas som stöd för mig nästa onsdag. Känns skönt att veta. Nu var dock tidpunkten dålig för dem alla så jag får klara det här själv. Jag får vara stark. Jag måste vara stark. Jag ser ingen annan utväg längre.,

//Och när jag hade skrivit det här fick jag ett telefonsamtal. Jag är glad att jag slipper gå igenom nästa onsdag själv och jag är glad för att den som stöttar mig då är den jag vill ha där.

Nu minns jag varför jag inte ville bli kär, varför jag jobbat så hårt på att inte öppna mig för någon igen sen -03.
Det gör ont. Jag borde inte hoppats på bättre den här gången, jag borde inte gett det en chans. Jag borde inte...

Hur ska man kunna stå på sina ben när den man trodde skulle stå bredvid inte längre finns kvar? Hur ska jag kunna skrapa ihop spillrorna av mitt liv och bygga ihop mig rätt igen? En liten bit kommer ändå alltid vara försvunnen.

Jag var på väg att ändra mitt beslut imorse, fram tills jag upptäckte att jag helt plötsligt är ensam igen. Hur ska jag klara av att göra något som jag inte vill göra längre bara för att jag inte har någon bredvid? Jag måste vara stark, jag måste göra det. Jag klarar det inte ensam annars. På måndag och onsdag nästa vecka ska jag gråta, då ska jag gråta som fan och sen ska jag aldrig se mig om igen. Jag ska tömma mig på tårar helt och sedan ska jag glömma vad jag gjort.

Nog fan svider det just nu, men med tiden hoppas jag att jag kan finna någon form av styrka igen...